Trefaldighetskyrkan i Arvika


"Ingen Kölnerdom i Arvika"
Något om Rackstadskonstnärernas inflytande
vid tillkomsten av Trefaldighetskyrkan.

När tobaksfabrikör Gottfrid Olsen och hans hustru Olga Leontine firade sin silverbröllopsfest den 30 augusti 1896, skänkte de 1000 kronor som grundplåt till den kyrka, som arvikaborna hoppades att de så småningom skulle kunna få bygga. Utanför köpingsgränsen fanns visserligen den vackra landskyrkan, men avståndet till kyrkan var långt och sittplatserna räckte inte till för befolkningen i tätorten. Dessutom var bänkkvarteren i landskyrkan reserverade för församlingens olika byar. 



Trefaldighetskyrkan 

Det gick inte an för köpingsborna att sätta sig i de bänkar, som var reserverade för församlingsbor från Perserud och Taserud. I stadsplanen hade tidigare en tomt reserverats för ett kommande kyrkbygge. Det fanns alltså många skäl att bygga en kyrka i köpingen.Silverbröllopsgåvan inspirerade många Arvikabor att skänka pengar till den kommande kyrkan. Insamlingsarbetet leddes av vicepastor C.A. Juhlin. På mindre än ett år hade 17.000 kronor samlats in. En tragisk olycka hejdade för en tid insamlingsarbetet. På en resa till en gudstjänst i Ny kyrka föll pastor Juhlin ur släden och förolyckades. 

Hans efterträdare i ämbetet L.M. Danielsson tog över insamlingsarbetet och skapade dessutom entusiasm och förväntan inför det kommande kyrkbygget. 1905 blev köpingen egen församling och det betydde att inga formella hinder längre fanns för ett kyrkbygge. Följande år tog kyrkostämman kontakt med arkitekt Adrian Peterson i Göteborg. Han hade ritat Ny kyrka, som hörde till landsförsamlingen. Arvikabor, som besökt Göteborg, hade beundrat hans kyrkor i nygotik. Man var övertygad. Peterson skulle rita en vacker kyrka åt arvikaborna. Det dröjde heller inte länge, förrän arvikaborna i sin egen tidning kunde se bilder på den blivande kyrkan. Många var förväntansfulla och såg fram mot den dag, då gotik-templet med många tinnar och torn skulle invigas.

Rådslag vid Racken
Men i konstnärsgårdarna kring Racken samlades man till rådslag. Gustaf Fjaestad och Fritz Lindström var säkra på sin sak. Arkitekt Adrian Petersons kyrka skulle aldrig få byggas på den ås med utsikt över staden och Kyrkviken, som hade avstyckats för kyrkbygget. Fritz Lindström och Gustaf Fjaestad ställde för en tid undan sina stafflier.

I stället för att arbeta med färg och pensel tog de fram bläckhorn och stålpenna och skrev insändare i Arvika Nyheter. Gustaf Fjaestad vädjade till arvikabornas goda smak och skrev: "Inte är det väl er avsikt att konkurrera med Kölnerdomen! Ty det som på domen är suverän prakt, blir i Arvika, på grund av prisskillnaden, 35-öres bazar... Det är det enkla som är det värdiga.". Fritz Lindström skrädde heller inte orden: Arvika köping, som i många fall är ett föregångssamhälle, som snart skall bli stad, och att döma av dess hastiga utveckling, en stor och betydande stad. Nog vore det högst beklagligt om man skulle enas om ett förslag som är smaklöst och banalt, när man nu skall besluta om sin första monumentala byggnad". Kontrollör Oskar Mattsson var lika resolut i sin kritik: "om den föreslagna kyrkobyggnaden vore något pråligare utsmyckad skulle den erinra om konditorivaror, särskilt krokan. Vore den mer flärdlös påminde den om en fabrik. Det passar absolut inte i Arvika, då den helt saknar den lugna och värdiga prägel som är det mest tilltalande hos våra gamla landsortskyrkor".
Andra varnade
Bland insändarsskribenterna fanns också några som försvarade Adrian Petersons förslag och också varnade arvikaborna för att alltför mycket lyssna på och ta råd av konstnärer. En upprörd insändare skriver: "Det är förvånande vad den estetiska smaken hos en del av köpingens innevånare blivit uppodlad på sista tiden, så att herrar kritici i en handvändning är färdiga att kalfatra och misskreditera en ritning av vår blivande kyrka, uppgjord av en över hela vårt land erkänd arkitekt, efter vars ritningar över 60 kyrkor är uppförda...


Trefaldighetskyrkans tupp

Att ett par artister boende i köpingens närhet tagit till orda är ej att undra på. Mina herrar artister hava sin smak, och den stora allmänheten sin... Tydligen var det så att de, som hade att besluta i kyrkbyggnadsfrågan, tyckte som konstnärerna. De tog fasta på deras råd att kontakta bygdens store son, bildhuggare Christian Eriksson från Taserud, och be honom ta kontakt med någon arkitekt, som han hade förtroende för. På Christian Erikssons förslag kontaktades arkitekt Ivar Tengbom och åt honom gavs uppdraget att utarbeta ett förslag till kyrka åt arvikaborna. Elva år efter det att Gottfrid och Leontine Olsen på sin silverbröllopsdag hade skänkt 1.000 kronor till det kommande kyrkbygget, kunde Gottfrid Olsen presentera två förslag tillkyrka i Arvika. Både Tengboms och Petersons förslag hade sina förespråkare. När kyrkostämman, som hölls den 25 juni 1907, röstade om de båda förslagen, segrade Tengboms med stor majoritet. Gustaf Fjaestad och Fritz Lindström hade inte kämpat förgäves. Arvikaborna hade tagit konstnärernas råd på allvar.
Bygget påbörjas
Under byggmästare Hanssons ledning påbörjades kyrkbygget 1908. En riktig arvikakyrka ville man ha. Allt material till kyrkan hämtades från bygden. Stenarna till sockeln höggs i Dottevik, öster om Arvika. Teglet brändes på tegelbruk av krukmakare i arvikatrakten. Virke hämtades från kyrkans skogar och skiffer till taket och glas från Glava. Självklart lät man också bygdens konstnärer och konsthantverkare svara för utsmyckningen av kyrkan.


Port mot W

Den siste december 1910 kunde arvikaborna för första gången höra kyrkklockorna från den nya kyrkan. De ringde i glädjen över att Arvika fått sina stadsrättigheter. För andra gången fick arvikaborna höra kyrkklockorna i den nya kyrkan sjunga på Trefaldighetssöndagen den 11 juni 1911, då kyrkan invigdes. De arvikabor som den dagen strömmade till kyrkan trädde in i ett kyrkorum, som skilde sig från andra. Det var rikt på dekorativa detaljer. Stiliserade blommor och frukter och slingrande rankor, prydde bänkgavlarna, psalmtavlorna och predikstolen. Plitarmålningen omgavs av en rikt snidad ram. Det överdådiga taket vittnade tillsammans med det övriga om att den nya kyrkan präglades av jugendstilen.

Vänner stod modell

Från kyrkans altartavla såg Jesus ut över gudstjänstfirarna. På sin väg till Golgata är han omgiven av soldater och en folkskara. Gamla Arvikabor kunde i mängden känna igen vänner till Björn Ahlgrensson, som målat altartavlan. Jesus bär drag av en av vännerna i Rackstadkolonin, Fritz Lindström. Antony Grey, som var lärling hos Bror Sahlström, som skapat kyrkans dopfunt, hade fått stå modell till den hjälm-prydde soldaten på altartavlan. Antony Grey tog under Första världskriget värvning i den brittiska armen och stupade i Flandern en kort tid före vapenstilleståndet i november 1918. I Taserud fanns kunniga träsnidare. Altaruppsatsen, predikstolen och psalmtavlorna hade man låtit Ola Eriksson snida.
Att han var stolt överresultatet och ville att eftervärlden skulle veta, vem den skickliga träsnidaren var, kan en episod visa, som Holger Berggren, son till en tidigare kyrkvaktmästare i Trefaldighetskyrkan berättat om.
 Holger Berggren och hans far arbetade i kyrkan dagen före julafton. In i kyrkan kom Ola i Taserud - Har ni en stege, frågade han. Ola tog den stege, som kyrkvaktmästare Berggren bar fram, klättrade upp och skar in sitt namn i ramen bakom altartavlan.


Altartavlan

Och så sa han: - De säger att det är mina bröder, som snidat ramen till altartavlan. Men nu ser ni, vem som gjort det. Kyrkan har vid två tillfällen varit föremål för genomgående restaureringar. Restaureringen 1949 leddes av arkitekt Einar Lundberg. I samband med den restaureringen fick Simon Sörman i uppdrag att förse koret med målningar. På Trefaldighetsdagen 1981 återinvigdes kyrkan efter ännu en restaurering, som genomförts i enlighet med förslag, som upprättats av arkitekt Jerk Alton. Kyrkan återfick då sin ursprungliga färgsättning. När kyrkan invigdes 1911 hade Christian Eriksson på ingångsgaveln placerat en modell i gips av reliefen Adams skapelse. Det dröjde emellertid några år, innan den höggs i granit och placerades över kyrkans huvudingång. Enligt uppgift från Christian Erikssons anhöriga fick han aldrig betalt för sin relief. Han valde därför att donera den till församlingen.
Arvikaborna stolta
Arvikaborna var med rätta stolta över sin kyrka, när den invigdes på Trefaldighetssöndagen 1911. Inte minst stolt var kyrkoherde L.M. Danielsson, som betytt så mycket för kyrkans tillkomst. Han visade den gärna för arvikabor och andra. Det berättas att han med stor entusiasm visade kyrkan för sin frikyrklige broder predikanten Daniel Hagström, som var en glad och spirituell person. Danielsson berättade om altartavlan, predikstolen och det djärvt målade innertaket.


Altaret

Ute på trappan pekade han på Christian Erikssons relief. - Och här broder, ser du Gud Fader själv. - Jag kan förstå det, sa Hagström, att ni har Gud Fader utanför kyrkan. Historien förtäljer inte vad L.M. Danielsson svarade. Men de som arbetar i Arvika Östra församling ser Hagströms replik som ett program för församlingens arbete. Gud Fader varken kan eller får gömmas i ett kyrkorum, hur vackert det än är.

Text: Åke Högström  -  Foto: Holger Joné 2001 

Tillbaka till Racken.com